Category Archives: Beteende

The riots

I måndags kväll när vi precis kommit tillbaka till sommarstugan på den sydskånska kusten, fick jag sms från en Londonvän och en twittervän som undrade om jag var ok. Jag hade ingen aning om vad de syftade på eftersom vi strosat i Köpenhamn hela dagen och sedan varit ute och ätit med goda vänner i Malmö på kvällen. Men en snabb koll på text-tv berättade om upploppen i London. Min stad.  Kändes lite overkligt, men stadsdelarna som nämndes var långt ifrån där vi bor. Men efterhand som vi fick reda på mer insåg vi att det var närmare än vi trott.

Så fort vi landat igår och internet på mobilen började fungera igen läste vi ikapp, och det visade sig att förstörelsen drabbat både Clapham Junction och Brixton, som inte är så långt ifrån där vi bor.

I taxin hem från Victoria syntes ingenting och det kändes som att media kanske förstorat problemen, men den tanken varade endast tills Waitrose ringde och beklagade att de inte kunde komma med våra matvaror. Jaha, då får vi gå och handla då, tänkte vi och gick ner till Clapham High Street. Där var alla tre mataffärerna stängdaoch i princip allt annat också. Med en tom kyl hemma fick det bli take away, vi hann beställa två pizzor på Strada precis innan de stängde vid sextiden, och vid det laget var hela gatan stängd. Men det kryllade av poliser och piketbussar, har nog faktiskt aldrig sett så många poliser på ett och samma ställe mer än utanför en fotbollsmatch.

Det är skrämmande när man lyssnat till vad de som orsakde upploppen i Croydon har att säga; att de ska ge sig på de rika och regeringen, men istället ger sig på privata lokala affärsidkare och bara tar vad de vill ha och förstör utan att förstå att de ger sig på fel personer.

Det som inger hopp är dock stoltheten från Londonborna, alla som ger sig ut med kvast för att hjälpa till röja upp. Lite knuten näve-känsla och en stor portion stolthet, som jag tror mynnar ur the the stiff upper lip. Det visar jävlar anamma och att ingen är beredd på att låta busarna vinna.

Idag har Metro (och nog också andra tidningar) börjat publicera övervakningsfoton på de som misskött sig så att de kan angivas till polisen. Stoltheten, kamratskapen och demokratin kommer att segra.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Beteende, Happenings

Svengelska

På lunchen lyssnade jag på Andres Lokkos sommarprat i P1 från förra året och han bor visst också i London och vidrörde ämnet utlandssvensk.

Jag håller inte med Andres i en hel del av det han pratade om och hur han upplevde det som att vara utlandssvensk, men det här med språket var intressant.

När jag bodde utomlands först gången, 2002, var det också i England, men inte i London utan på landsbygden i soliga Kent. Jag jobbade som servitris i restaurangen på ett hotell för att förbättra min skolengelska, dvs våga prata engelska. I början var jag den enda svensktalande som jobbade där, sen kom 2 till, men det var nog bara bra att de inte var där i början, för det tog inte lång tid förrän jag tänkte och drömde på engelska istället. Märker man vilket språk man tänker på? undrar ni kanske. Och ja, det märker man faktiskt, i alla fall när det språket ändras. När jag efter några månader bodde med en av de andra svenska tjejerna orkade vi sällan prata riktig svenska med varandra på kvällen efter en lång dag på jobbet, så vi pratade riktigt svengelska. Alla småord (såsom: som, men, att osv.) var på svenska, men våra små huvuden var för trötta för att översätta längre ord, så de förblev på engelska. Inte optimalt kanske, men det funkade.

Jag pratar inte lika hemsk svengelska numera, men visst händer det. Precis som Andres Lokko sa, så är det första tecknet på att svengelskan kommit för att stanna när man säger text  istället för sms, eller texta istället för att skicka sms.

Det finns även en massa andra exempel, men de kommer nog min bästa kompis Emma ihåg bättre än jag, då jag ibland är ovetandes om att jag faktiskt pratar svengelska. Däremot märker jag det när andra människor pratar, men det är ju betydligt lättare.

Varför pratar man svengelska då? För egen del är det för att jag har båda språken igång i huvudet samtidigt. Mina första två år i London pratade jag mest engelska och tänkte och drömde på engelska, och när jag fick svenk-besök eller åkte hem och hälsade på så slog jag om till svenska i hjärnan. Då var det suddiga linjer mellan språket den första dagen eller så, sen gick det bra. Sen när besökarna hade åkt hem eller jag hade åkt tillbaka hit så tog det en dag innan hjärnan var tillbakaställd på engelska.

Men för ett år sedan började jag blogga. Två bloggar med samma innehåll – en på svenska och en på engelska. Och då helt plötsligt fick jag lära mig att pendla fortare mellan språken. Om jag blir avbruten när jag t ex skriver på svenska och då pratar engelska är det lätt hänt att jag sedan skriver något på svengelska. Och om jag är trött så hade jag, särskilt i början, svårt att hålla i sär språken.

Jag tycker att det går bättre och bättre, och även i talet så kan jag växla mellan språken fortare nu, t ex om jag översätter något. Men det här språkflackandet gör att jag ibland tänker och drömmer på svenska och ibland på engelska, oavsett i vilket land jag befinner mig. Det har hänt vid några tillfällen att jag börjat prata svenska med min engelska pojkvän och sen inser att ‘ojsan, fel språk, du’. Då känner man sig lite dum. Men förutom några små sådana fadäser som man får bjuda på, så stämmer det gamla talesättet: ‘övning ger färdighet’.

1 kommentar

Filed under Beteende

Varma drycker innan sovdags och kalla hus

Imorse på väg till jobbet lyssnade jag på Karin Johannissons Sommar i P1 från förra året om tårar och sovvanor. Hon nämnde bland annat koppen med varm mjölk som folk i allmänhet tror ska hjälpa dem att sova, och då kom jag att tänka på hur engelsmännen tänker kring detta, de jag lärt känna i alla fall.

När vi hälsade på Christophers farmor förra året i Devon, drack hon alltid en mugg Horlick’s innan hon gick och lade sig. Hon menade att om man dricker något varmt innan man lägger sig så är magen varm och man slipper frysa under natten och det ligger något i det, då den äldre generationen engelsmän är snåla med värmen och sover i kalla sovrum. Bland den äldre generationen hör man alltid put another jumper on om man gnäller över att det är kallt.

Som svensk är jag inte van vid det, mina fårskinnsmockasiner är min käraste ägodel under vinterhalvåret och följer alltid med om jag ska sova över hos någon.

Hela mentaliteten med att frysa, har dels att göra med ekonomin. Eftersom de flesta bor i gamla dragiga hus, så kostar det mycket att värma upp husen eftersom så mycket värme försvinner ut. Dessutom värms husen upp med gas, och det är dyrare än el. Så att frysa inomhus uppfattas som normalt, och en medelklassgrej. Av samma anledning går många, särskilt på landet, omkring i sin gamla Barbour-oljerock tills den faller i sönder. (Why fix something that’s not broken?)

Allt detta har att göra med den bilden vi har av emotionellt kalla engelsmän, och deras stiff upper lip, som verkligen finns, särskilt bland den äldre generationen. Och jag, skandinav från ett kallare land som gnäller och fryser, jag blir lite missförstådd. Även av min pojkvän som i början nog inte trodde att jag kunde frysa när han var varm. Men sedan han märkt att min näsa och ansikte blir iskallt har han lite mer förståelse och medlidande, och när vi hälsade på hans farmor i oktober och hon hade tvärdrag i huset, ingen värme på och gick runt i t-shirt, så frös t o m han. Då drack även han Horlick’s innan läggdags.

Bilden är lånad.

Lämna en kommentar

Filed under Beteende

Semester

Min kompis Karin som jag lärde känna när vi pluggade i Lund är också utlandssvensk i England. Hon bor dock en bit ifrån mig, i Liverpool, så tyvärr ses vi inte så ofta som vi skulle vilja.

Vi pratade häromdagen om semester, och Karin frågade när vi skulle ha semester i sommar. ‘Vi ska ha en vecka hemma i augusti’, sa jag ‘och så en vecka i Alsace i September’. ‘Guuud, så engelskt’, blev svaret. Och det har hon rätt i.

Trots att jag har fem veckors semester varje år räcker det inte lika långt som motsvarande semester i Sverige. Jag har nämligen inte flextid eller komptid som så många hemma i Sverige har. Och om jag vill fira jul på julafton så får jag ta semester eftersom det inte är en helgdag här i England.

Så jag kan helt enkelt inte ta 3-4 veckors semester på sommaren, lite strödagar här och där, en resa på hösten och en veckas ledigt till jul. Och så som många (läs: alla?) gör i Sverige och är hemma på semestern, det gör man inte om man bor i en storstad.

När Londonbor har semester reser de bort, eftersom de flesta (läs alla) är inflyttade. Så jag väljer att portionera ut min semester lite här och där under året. Vi hann med två veckor i Mars då vi åkte till Syrien, några dagar vid påsk, en vecka hemma i Skåne i Augusti, en vecka i Alsace i början på hösten och så några dagar vid jul. Det blir fem veckor det… 🙂

Lämna en kommentar

Filed under Årstiderna, Beteende

Pubar

Pubar finns det typ överallt i mitt nya hemland, och skam vore det annars. Flera har dock fått stänga pga lågkonjukturen, men för mig märks det inte så mycket, jag ser pubar vart jag än vänder mig.

Byn där jag växt upp hemma i Skåne, Norra Grönby, hade med all säkerhet haft sin egen byapub om den legat i England, trots att byn saknar både kyrka och affärer, kyrkan finner man i Södra Grönby (som bara kallas Grönby om man inte kommer från den norra byn), några kilometer söderut. Den byn är aningen större, men affärer har där inte funnits sen mamma var liten, men ändå hade byn nog haft två pubar i alla fall, om den legat här.

För två år sedan fyllde min kompis Charlie 30, och då åkte vi ut ett gäng på landet för att fira honom. Vi bodde i en renoverad lada (mycket poppis med omgjorda lador härborta) på en gård med frigående höns (vars ägg vi fick äta), grisar och cyklar till utlåning. Vi tog oss en cykeltur mitt ute på landet där det blir lika mörkt på natten som där jag är uppvuxen, och målet med turen, var, just det, en pub. Så vi cyklade dit, drack en pint och pustade ut och cyklade tillbaka. Liiite annorlunda än hemma, där man på sin höjd cyklar och köper glass.

Nu gillar jag både pubar och glass, men det visar på hur stark pubkulturen är i England. Pubarna finns överallt och de är sällan folktumma. Nu när det är fint väder vill man gärna sitta ute och dricka sin öl, men det finns inte plats till uteserveringar överallt, så det har man löst genom att man får ta sin drink och stå utanför puben. De flesta ger en inte ens plastglas, och det är hur trevligt som helst.

Pubkulturen är ju himla mysig, och pubarna ses som en förlängning till ens eget hus. Ett extra vardagsrum med sköna nötta soffor, öl, mat, en brasa om det är kallt ute, kanske sport på teve, sällskapsspel eller en tidning. Och det är verkligen gemytligt! Dessutom serverar de flesta pubar ordentlig mat, man kan alltid få en sandwich eller helt ok fish & chips.

Förr i världen bjöd man inte hem folk i England, utan man träffades på puben eller gick ut och åt ihop. Det var bara kring högtidsdagar man bjöd hem, och kom någon oanmäld kom de ofta inte längre än till köket, det har Christophers mamma berättat. Fascinerande tycker jag som är uppvuxen på landet med gille, logdans och kaffekalas. 😉

Numera passar det dock ypperligt att förena dessa två kulturer, för min generation i England tycker om att bjuda hem. Det blir dinner parties med mycket portvin efter maten eller en söndagsmiddag med vin. Och dessemellan träffas man på puben eller går ut och äter.

Lämna en kommentar

Filed under Allmänt, Beteende

Det här med kroppshygien…

Engelsmän har som bekant ett rykte om sig att vara lite smutsiga. Jag vet inte riktigt var det kommer ifrån, men visst, en hel del (särskilt äldre eller fattiga eller både och) har inte samma inställning till hygien som vi svenskar. Men det finns ju undantag även hemma.

Ibland kan jag tänka i banorna: hur mycket baciller som jag kommer i kontakt med varje dag. Särskilt i tunnelbanan. Tänk på alla smutsiga, sjuka, förkylda människor som vistas på mitt tunnelbanetåg varje dag. Mängder. Idag fick jag syn på en kille i svart kavaj som var så smutsig att den såg grå ut med en massa fläckar. Huja, så räligt. Så även om den personen duschar varje dag så hjälper inte det om kläderna är lortiga. Och jag har faktiskt märkt av otvättade kläder mer än oduschade människor här i stan.

Några av mina vänner tvättar tvångsmässigt händerna varje gång de kommer upp ur tunnelbanan. Det gör inte jag, men jag tvättar händernna ofta ändå.

Visst är det scary om man börjar tänka på hur många människor som hållit sin hand där jag har min på tunnelbanan eller bussen, men om man utsätts för fler bakterier så blir ju också immunförsvaret starkare. Så tänker jag i alla fall och jag har inte varit mera sjuk sedan jag flyttade hit trots att jag kommer i kontakt med fler människor här varje dag än jag gjorde hemma i Sverige.

Lämna en kommentar

Filed under Beteende

Bröllopstraditioner

I lördags var det dags för goda vännerna Maria och Daniel att get hitched hemma i Sverige, och jag och Christopher åkte hem för att vara med.

Det var en ypperligt trevlig tillställning, och den fick mig att tänka på skillnaderna när det gäller bröllop mellan Sverige och England. Naturligtvis ser alla bröllop inte likadana ut, och det är ju inte heller meningen, men det finns ändå vissa kulturella element som förblir som de är.

Jag har varit på två bröllop i England sedan jag flyttade hit. Det ena var när Christopher och jag precis hade träffats och jag bjöds in till hans kompis Ians bröllop med finsk-ryska Anna. Numera är även Anna och Ian mina kompisar, och vi umgås mycket med dem.

Det andra var för Phil som flyttade ut ur ett hus som jag flyttade in i när jag flyttade hit till London, han var kompis med de jag bodde med, och vi var inbjudna när han gifte sig med sin Jenny.

Ian och Annas bröllop var typiskt engelskt skulle jag vilja säga, och hölls mitt i stan på Lincolns Inn, en sorts klubb för barristers och det är Ian. Själva vigseln tog plats i det gamla fina kapellet och Anna gick in med sin brudtärna till Ian som stod framme vid altaret och väntade. När Jenny gick in valde hon att göra det själv och mötte Phil där framme vid altaret medan svenska Maria och Daniel gick in tillsammans, som den svenska traditionen anger.

Själva kyrkocermonin var alla ganska lika, men eftersom Jennys pappa vigde Phil och henne pratade han väldigt fritt, liksom den svenska prästen gjorde i lördags.

De ännu större skillnaderna finner man vid själva middagen. I Sverige har vi oftast en toastmaster och vem som helst kan och får hålla tal. Oftast är det flertalet talare och galna upptåg med glimten i ögat. I England är det betydligt stramare och en man (master of ceremonies) ofta i en arméinspirerad uniform slår med påk i golvet och presenterar talarna som endast är brudens föräldrar, best man och brudgummen.

Efter middagen är det tårta och dans i båda kulturerna, men tårtorna kan skilja sig åt. I Sverige äter vi gärna kladdiga tårtor som det behövs assiett och sked till, medan engelska tårtor oftast är torrare. Det är tradition med frukttårta och sockerkaka med icing, som man kan äta i handen med en servett.

Oavsett vilken sorts bröllop jag är bjuden till så är det roligt att lägga märke till detaljerna och det viktigaste är såklart att bröllopet i fråga har samma sorts personlighet som brudparet, att det speglar dem och passar dem. Och i lördags var det klockrent!

Än en gång grattis till Herr och Fru Åman!

Bilden är lånad.

Lämna en kommentar

Filed under Beteende