Category Archives: Beteende

Att frysa

Mina barndomsvintrar i södra Skåne präglas av minnen av kall snålblåst som ‘gick igenom märg och ben’ som vi sade, men också av pulkaåkande invid skogen och några sporadiska försök till längdskidor. Visst minns jag att det var kallt. Men endast utomhus. Så snart man kom inomhus tinade man snabbt upp och det var det sköna med att vara ute i kylan; att komma in i värmen rosig om kinderna och äta mammas nybakade bullar och dricka O’boy.

I England är det en annan kyla. Det är inte lika kallt utomhus och vinden är inte lika pinande kall och torr som i södra Skåne. Bara man har en ordentlig jacka, halsduk och handskar klarar man sig bra. Istället är det inomhus jag fryser. Eller rättare sagt; jag får inte upp värmen igen inomhus efter att ha varit utomhus en längre stund.

Trots att jag numera bor i en ordentligt renoverad (och isolerad) lägenhet så är det alltid lite dragigt inomhus. Särskilt vid fönstren. Jag tror inte hantverkarna här  känner till fönsterkitt eller så vet de inte hur det ska användas. Och det faktum att de flesta fönster (i alla fall viktorianskt tidstypiska sådana i trä) är englas, det är bara nya i plast som är tvåglasfönster känns fantastiskt omodernt.

Efter lite mer än fem år i London (och ytterligare några månader i England 2002) så är jag fortfarande lika oförstående. It baffles me. Att vissa saker inte ändras här, det har jag för längesedan accepterat. Men detta är faktiskt en strålande affärsmöjlighet. Täta fönstren och spara pengar på den dyra värmen. Lätt som en plätt ju. Och just att ingen sett den möjligheten förbryllar mig, för britter är faktiskt väldigt företagsamma.

Så det är med ulltofflor, yllefilt, varma tröjor och kopiösa mängder te som jag överlever vintern i England. Precis som britterna själva. Snart dröjer det väl inte länge förrän jag lägger mig till med uttrycket som jag retat ihjäl mig på sedan jag flyttade hit; ‘Just put another jumper on’. (Alltså; ‘ta på dig en tröja till’, till någon som fryser inomhus.)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Allmänt, Beteende

Jante

I fredags när jag åt middag med finlandssvenska Malin som just flyttat hit pratade vi ganska mycket om jantelagen och hur man som boende utomlands får tänka om lite.

När vi svenskar beskriver oss själva så är vi i regel ganska blygsamma. Mantrat ‘inte skryta, inte skryta’ rullar i huvudet och man slår hela tiden ner på sig själv. I Storbritannien är det inte så. I allmänhet har folk inte lika svulstiga egon som amerikanarna (ja, jag generaliserar) men de är inte heller lika hårda mot sig själva som vi svenskar är. Som Malin uttryckte det, ‘jag tycker bara att jag talar ett språk flytande om det är absolut felfritt’. I Storbritannien tycker  man att man talar ett språk flytande om man kan hålla igång en konversation, skriva ett brev och allmänt använda  språket. I deras ögon talade jag flytande engelska långt innan jag kom hit på semester första gången, medan jag själv tycker att jag nu nog kan kalla mig flytande eftersom jag sällan gör misstag numera och att jag i princip låter brittisk när jag talar. Jag blir nästan arg på mig själv om någon inte tror att jag är från Storbritannien när de träffar mig första gången eftersom jag i mitt huvud tycker att min engelska ska vara lika bra som min svenska (vokabulär och allt) för att den ska vara bra nog.

Detta är vad Jante gör med en, och det är väl OK när man bor i sitt hemland och alla mäter sig efter samma måttstock. Som boende i utlandet får man snabbt ta reda på hur det fungerar i sitt nya hemland annars säljer man ju alls inte in sig själv lika väl som alla andra. Man kan inte nedvärdera sig själv hos rekryteraren, på intervjun och liknande för de ser det inte som blygsamhet, de tar dig på orden.

Ibland undrar jag hur jantelagen uppstod, alltså inte den nedskrivna versionen, utan det sociala fenomenet.

En brittisk man som är vän till mina flatmates var förflyttad med sitt jobb till Stockholm under en period, och när jag frågade honom om hur han trivdes i Sverige var han i allra högsta grad positiv. ‘Men’, sa han, ‘jag förstår inte det här med Jante.’ Inte jag heller.

Här i Storbritannien används det liknande uttrycket tall poppy syndrome ytterst sparsamt, så även om Jante till viss mån finns  i andra länder, verkar det helt klart mest utbrett i Norden. 

Lämna en kommentar

Filed under Beteende

Svenskar i London

Liksom alla städer har London sina grupperingar. Fransmännen håller till i South Ken, polackerna vid Vauxhall och även om svenskarna är utspridda så finns kyrkan, puben och de flesta svenska matbutiker i Marylebone. 

När jag kom hit var jag med i JCC, ungdomsutskottet i Swedish Chamber of Commerce i London, men jag insåg att det inte riktigt var min grej. Om man är här som riktig expat, dvs att man blivit förflyttad av sitt företag, så kan jag förstå att man vill få in så mycket svenskt som möjligt i sin vistelse här, men jag flyttade hit för att jag är en anglofil och åker hem tillräckligt ofta för att inte sakna svenska saker. Men det är en trevlig förening som organiserar bl.a. kräftskivor och midsommarfirande i Hyde Park.

Men ikväll ska jag ändå tillbringa kvällen med att prata svenska med en tjej jag inte känner. Som expat (nu använder jag mig av det vidare begreppet i brist på annat; folk som bor utomlands i allmänhet) blir man såklart indelad efter sitt hemland. En tjej jag jobbar med har lärt känna tjejen jag ska träffa ikväll och eftersom hon är finlandssvenska tyckte vår gemensamma kompis att vi kanske kunde träffas. Tjejen i fråga just flyttat hit och känner inte så många.

Det ska bli roligt att lära känna henne för hon verkar himla trevlig och förhoppningsvis kan jag ge lite tips om hur saker och ting fungerar här. Det är mycket som fungerar annorlunda än hemma och när jag flyttade hit tog jag reda på allt sånt själv så det känns bra att kunna hjälpa någon så de slipper fundera ut saker på egen hand.

Dessutom ska vi träffas på en pub som i princip ligger runt hörnan från min lägenhet, men som jag fortfarande inte besökt sen jag flyttat dit – en gastropub dessutom, så det ser jag framemot. Two birds – one stone.

Lämna en kommentar

Filed under Beteende, Personligt

Tankar om mat

Jag flyttar ju på lördag, och det slog mig först nu att jag snart kan börja laga mat på riktigt igen. Visst lagar jag mat varje kväll hos Nick, men dels så är lokala matbutiken ganska oinspirerande och dels är inte Nicks kök lika välutrustat som mitt eget. Jag menar, första helgen jag bodde där fick jag börja med att köpa en visp så jag kunde göra majonnäs.En visp. Det trodde jag liksom att alla hade. Även 32-åriga killar som inte är särskilt matintresserade.

Snart alltså; kunna laga mat på riktigt! Får helt klart bli en middagsbjudning när jag kommit tillbaka från Sverige.

Lämna en kommentar

Filed under Beteende, Mat & dryck

Är jag en riktig Londonbo nu?

Under demember månad har mitt liv här tett sig aningen kaotiskt. Efter att ha varit tillsammans med min pojkvän Christopher gjorde vi slut, och eftersom vi också bodde ihop innebar det att dela upp saker, hitta ny lägenhet, packa, flytta, packa upp, säga upp räkningar med mera samtidigt som julkänslan skulle infinna sig, julklapparna inhandlas och att jag skulle hinna packa resväskan(orna) inför julledigheten hemma i Skåne.

Men efter en vecka hemma på den skånska landsbygden och mycket sömn kändes allt bättre. Jag var utvilad, mindre grinig och hade fått mysa med föräldrar och nära vänner en hel vecka.

Jag trodde naturligtvis att denna nya känsla av välbehag skulle hålla i sig i alla fall tills efter nyår. Men efter ca 3 timmar tillbaka på jobbet i mellandagarna var jag hur trött som helst och otroligt irriterad på turister.

Mitt jobb ligger visserligen nära Trafalgar Square och Covent Garden men aldrig  under mina 3 och ett halvt år i London har det varit sådan här turistinvasion på vintern en gata bort från kontoret. Att gå och köpa lunch och kika in om Boots för att köpa ansiktstvätt var det värsta jag varit med om (ok, nästan). En promenad som i vanliga fall tar 3-5 minuter tog minst det dubbla för att idioter till turister stannar mitt på trottoaren, går tre i bredd och hller hand eller bara är allmänt i vägen.

Hur kommer det sig att vissa turister bara  är i vägen? När jag turistar vet jag vart jag är på väg och går i vanlig promenadtakt. Om jag stannar och tar foto på en sevärdhet så ser jag mig om över axeln innan jag stannar så att jag undviker att folk går rakt in i mig. Är det verkligen för mycket begärt att kräva detsamma av Londons turister?!

Nåväl, efter nyår var allt som vanligt igen. Tunnebanan är fullsmockad, men med pendlare som faktiskt rör på sig. That’s the way I like it.

Lämna en kommentar

Filed under Beteende

Spara eller slösa?

Kommer ni ihåg tidningen Lyckoslanten som delades ut i skolorna förr (slutet av 1980- början på 1990-talen)? Jag har nog alltid varit lite mera slösa än spara, och när det gäller att sätta sprätt på pengar är jag fortfarande något av en expert. Men en sak som mitt nya hemland lärt mig är att det inte skadar att vara sparsam och ekonomisk med saker och ting.

Visst, det finns sparsamma människor hemma i Sverige också, och mina föräldrar är väldigt ekonomiska, men om man jämför det svenska samhället med det engelska (eller franska för den delen) så framstår det som mera slit och släng-mentalitet i Sverige.

Sedan jag flyttade hit har jag verkligen fått lära mig att ta tillvara på mat. De flesta på mitt jobb tar med sig oönskad choklad, halvätna tårtor etc till jobbet så att de äts upp och slipper kastas. Och man kan i princip få ihop en lunch av vad som helst. En skiva skinka, en liten ostkant, ett knäckebröd, några salladsblad och en tomat. Tadaa! Numera riktigt avskyr jag att kasta mat. Jag använder upp så mycket jag kan, om det så är en överbliven kokt potatis, en dassig grönsak eller lite extra ris så blir det omhändertaget. Dels utvecklar det en som kokerska, men det ger också en sådan tillfredsställelse att äta upp allt.

Det finns egentligen ingen anledning att kasta saker i onödan. Man kan sälja det mesta på eBay, Blocket och Tradera, och det som inte duger till det kan bli dammtrasor eller ges till välgörenhet.

Vi rensar ofta ur vår lilla lägenhet och skänker en kasse med böcker, något plagg och kanske någon köksattiralj. Och om jag t ex får en oönskad present eller råkar köpa fel hudkräm ger jag hellre bort det till någon som vill ha det än att slänga.

Och allt detta har jag alltså lärt mig i mitt nya hemland. Varför inte i Sverige? Just maten har sin förklaring. Min mamma brukade servera rester en dag i veckan ungefär för att vi skulle äta upp allt och det tilltalade aldrig mig. Det smakade ju aldrig så gott som när vi åt det första gången. Min melodi är mera att använda upp resterna i nya skepnader. Kokt potatis blir en frittata, kött hamnar i mackor, grönsaker i sallader osv, och så har man skapat en ny middagsrätt eller en lunchlåda att ta med till jobbet.

Men det där andra, det tror jag beror på att vi är så glada för nytt i Sverige. Vi byfgger gärna nytt, det ska vara modernt och funktionsenligt och man byter ut saker med jämna mellanrum.

I Storbritannien använder man saker tills de gått totalt i sönder, reparerar och tar tillvara istället för att byta ut (jodå, detta kan bli negativt också – englasfönster t ex, två kranar istället för blandare osv) och t o m artistokrater använder sin Barbouroljerock tills den går i sönder. Kulturen här är frugal och det har lärt mig mycket.

 

Lämna en kommentar

Filed under Beteende

Att mingla

Ursäkta radiotystnaden, men denna blogg är en sådan jag skriver mest för nöjets skull och jag vill inte att den ska bli en börda. Därför skriver jag precis så sporadiskt som det blir, eftersom allt ska sammanfalla: tid, ork och skrivlust. Och ett ämne naturligtvis. Here goes…

I helgen var vi på kalas. Inte fest utan hederligt kalas. På eftermiddagen. Det var afternoon tea-tema, vin och öl och gäster i blandade åldrar.

Kalas blir man inte bjuden på så ofta numera, så därför reflekterade jag över hur det egentligen fungerar att mingla med främlingar på en söndageftermiddag, och om det är någon skillnad mellan Sverige och England på den punkten.

Oftast när man förväntas mingla så är det på kvällen och om det är stelt i början så fungerar alkoholen som en ice breaker. Men på eftermiddagen kan (bör?) man inte dricka lika mycket, så det kändes mest som att kalaset inte riktigt tog fart.

I Sverige har jag mest kalasminglat när någon släkting fyllt jämnt och då brukar de äldre gästerna alltid veta precis vem man är och frågar gärna en rakt på sak om man kommer ihåg dem och nyper en i kinderna.

När man som vän till någon i England minglar med dennes (och mannens) släkt blir det faktiskt stelare. Och jag tror inte bara att det var jag, utan alla inblandade som hade svårt att hitta samtalsämnen. Egentligen hade det behövts någon som fint introducerade alla för alla och på så vis skapade samtalsämnen. Nu gick det naturligtvis bra i alla fall, men det är svårt att lägga kallpratet på en bra nivå. Vädret är fort avklarat, liksom vad sysslar du med, hur känner du festföremålet osv. Men SEN då?

Vissa personer är lättpratade och ett naturligt samtal tar fart, men trots att engelsmän i allmänhet är betydligt vänligare och talförda gentemot främlingar än svenskar kändes det faktiskt en aning krystat i början.

Trots det hade både jag och min pojkvän en väldigt trevlig eftermiddag, det var bara det att man var så medveten om sig själv. När man minglar med avlägsna släktingar vet man genast mer om varandra trots att man kanske aldrig träffats än du vet om vänners släktingar.

 

1 kommentar

Filed under Beteende