Mina barndomsvintrar i södra Skåne präglas av minnen av kall snålblåst som ‘gick igenom märg och ben’ som vi sade, men också av pulkaåkande invid skogen och några sporadiska försök till längdskidor. Visst minns jag att det var kallt. Men endast utomhus. Så snart man kom inomhus tinade man snabbt upp och det var det sköna med att vara ute i kylan; att komma in i värmen rosig om kinderna och äta mammas nybakade bullar och dricka O’boy.
I England är det en annan kyla. Det är inte lika kallt utomhus och vinden är inte lika pinande kall och torr som i södra Skåne. Bara man har en ordentlig jacka, halsduk och handskar klarar man sig bra. Istället är det inomhus jag fryser. Eller rättare sagt; jag får inte upp värmen igen inomhus efter att ha varit utomhus en längre stund.
Trots att jag numera bor i en ordentligt renoverad (och isolerad) lägenhet så är det alltid lite dragigt inomhus. Särskilt vid fönstren. Jag tror inte hantverkarna här känner till fönsterkitt eller så vet de inte hur det ska användas. Och det faktum att de flesta fönster (i alla fall viktorianskt tidstypiska sådana i trä) är englas, det är bara nya i plast som är tvåglasfönster känns fantastiskt omodernt.
Efter lite mer än fem år i London (och ytterligare några månader i England 2002) så är jag fortfarande lika oförstående. It baffles me. Att vissa saker inte ändras här, det har jag för längesedan accepterat. Men detta är faktiskt en strålande affärsmöjlighet. Täta fönstren och spara pengar på den dyra värmen. Lätt som en plätt ju. Och just att ingen sett den möjligheten förbryllar mig, för britter är faktiskt väldigt företagsamma.
Så det är med ulltofflor, yllefilt, varma tröjor och kopiösa mängder te som jag överlever vintern i England. Precis som britterna själva. Snart dröjer det väl inte länge förrän jag lägger mig till med uttrycket som jag retat ihjäl mig på sedan jag flyttade hit; ‘Just put another jumper on’. (Alltså; ‘ta på dig en tröja till’, till någon som fryser inomhus.)
Mitt London 