Monthly Archives: september 2011

Indiansommar

För första gången förstår jag innebörden av både begreppen indiansommar och brittsommar. För nu i slutet på september har vi en riktig värmebölja. Det är bikiniväder med strålande sol och betydligt bättre väder än i juli och juli. Med det känns lite ur led när det blir mörkt så tidigt på kvällarna.

Det är nästan oktober för guds skull, inte ska det vara värmebölja då? Men vad göra mer än att gilla läget. Och det gör Londonborna. Shorts och ljusa klänningar uppenbarar sig (men jag har redan lagt undan mina) och uteserveringarna är fulla med folk.  Solstolarna i parken utanför kontorsfönstret är populära, folk äter lunch på parkbänkar och har picnic i gräset och det känns ungefär som att det är i början av juni.

Jag älskar min stad när den är bustling som den är nu och fullt med folk överallt. Det måste vara guld att turista här denna veckan – inte en regndroppe i sikte!

1 kommentar

Filed under Årstiderna

Spara eller slösa?

Kommer ni ihåg tidningen Lyckoslanten som delades ut i skolorna förr (slutet av 1980- början på 1990-talen)? Jag har nog alltid varit lite mera slösa än spara, och när det gäller att sätta sprätt på pengar är jag fortfarande något av en expert. Men en sak som mitt nya hemland lärt mig är att det inte skadar att vara sparsam och ekonomisk med saker och ting.

Visst, det finns sparsamma människor hemma i Sverige också, och mina föräldrar är väldigt ekonomiska, men om man jämför det svenska samhället med det engelska (eller franska för den delen) så framstår det som mera slit och släng-mentalitet i Sverige.

Sedan jag flyttade hit har jag verkligen fått lära mig att ta tillvara på mat. De flesta på mitt jobb tar med sig oönskad choklad, halvätna tårtor etc till jobbet så att de äts upp och slipper kastas. Och man kan i princip få ihop en lunch av vad som helst. En skiva skinka, en liten ostkant, ett knäckebröd, några salladsblad och en tomat. Tadaa! Numera riktigt avskyr jag att kasta mat. Jag använder upp så mycket jag kan, om det så är en överbliven kokt potatis, en dassig grönsak eller lite extra ris så blir det omhändertaget. Dels utvecklar det en som kokerska, men det ger också en sådan tillfredsställelse att äta upp allt.

Det finns egentligen ingen anledning att kasta saker i onödan. Man kan sälja det mesta på eBay, Blocket och Tradera, och det som inte duger till det kan bli dammtrasor eller ges till välgörenhet.

Vi rensar ofta ur vår lilla lägenhet och skänker en kasse med böcker, något plagg och kanske någon köksattiralj. Och om jag t ex får en oönskad present eller råkar köpa fel hudkräm ger jag hellre bort det till någon som vill ha det än att slänga.

Och allt detta har jag alltså lärt mig i mitt nya hemland. Varför inte i Sverige? Just maten har sin förklaring. Min mamma brukade servera rester en dag i veckan ungefär för att vi skulle äta upp allt och det tilltalade aldrig mig. Det smakade ju aldrig så gott som när vi åt det första gången. Min melodi är mera att använda upp resterna i nya skepnader. Kokt potatis blir en frittata, kött hamnar i mackor, grönsaker i sallader osv, och så har man skapat en ny middagsrätt eller en lunchlåda att ta med till jobbet.

Men det där andra, det tror jag beror på att vi är så glada för nytt i Sverige. Vi byfgger gärna nytt, det ska vara modernt och funktionsenligt och man byter ut saker med jämna mellanrum.

I Storbritannien använder man saker tills de gått totalt i sönder, reparerar och tar tillvara istället för att byta ut (jodå, detta kan bli negativt också – englasfönster t ex, två kranar istället för blandare osv) och t o m artistokrater använder sin Barbouroljerock tills den går i sönder. Kulturen här är frugal och det har lärt mig mycket.

 

Lämna en kommentar

Filed under Beteende

Att mingla

Ursäkta radiotystnaden, men denna blogg är en sådan jag skriver mest för nöjets skull och jag vill inte att den ska bli en börda. Därför skriver jag precis så sporadiskt som det blir, eftersom allt ska sammanfalla: tid, ork och skrivlust. Och ett ämne naturligtvis. Here goes…

I helgen var vi på kalas. Inte fest utan hederligt kalas. På eftermiddagen. Det var afternoon tea-tema, vin och öl och gäster i blandade åldrar.

Kalas blir man inte bjuden på så ofta numera, så därför reflekterade jag över hur det egentligen fungerar att mingla med främlingar på en söndageftermiddag, och om det är någon skillnad mellan Sverige och England på den punkten.

Oftast när man förväntas mingla så är det på kvällen och om det är stelt i början så fungerar alkoholen som en ice breaker. Men på eftermiddagen kan (bör?) man inte dricka lika mycket, så det kändes mest som att kalaset inte riktigt tog fart.

I Sverige har jag mest kalasminglat när någon släkting fyllt jämnt och då brukar de äldre gästerna alltid veta precis vem man är och frågar gärna en rakt på sak om man kommer ihåg dem och nyper en i kinderna.

När man som vän till någon i England minglar med dennes (och mannens) släkt blir det faktiskt stelare. Och jag tror inte bara att det var jag, utan alla inblandade som hade svårt att hitta samtalsämnen. Egentligen hade det behövts någon som fint introducerade alla för alla och på så vis skapade samtalsämnen. Nu gick det naturligtvis bra i alla fall, men det är svårt att lägga kallpratet på en bra nivå. Vädret är fort avklarat, liksom vad sysslar du med, hur känner du festföremålet osv. Men SEN då?

Vissa personer är lättpratade och ett naturligt samtal tar fart, men trots att engelsmän i allmänhet är betydligt vänligare och talförda gentemot främlingar än svenskar kändes det faktiskt en aning krystat i början.

Trots det hade både jag och min pojkvän en väldigt trevlig eftermiddag, det var bara det att man var så medveten om sig själv. När man minglar med avlägsna släktingar vet man genast mer om varandra trots att man kanske aldrig träffats än du vet om vänners släktingar.

 

1 kommentar

Filed under Beteende